på en servett, detta

 
                                                                                 Bakom gömda
                                                                                      ryggar, 
                                                                                           fanns
                                                                                               .          
                                                                                  gryningen 
 
0 kommentarer

en tisdagstanke

Precis som i mitt tidigare inlägg där jag berättade om bloggen och namnet Resenären, vill jag idag introducera er till ytterligare ett kort stycke av en Tranströmer dikt, nämligen Gläntan.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."

Så inleder Tomas Tranströmer dikten, som återfinns i samlingen Sanningsbariärren, och lyckas i denna första mening förmedla en så utsökt känsla av, ett något, att jag vill gråta. För vad innebär det att ha gått vilse? Och vad är gläntan för något? Lite klyschigt är min omedelbara tanke att gläntan är - och framförallt kan vara - det andrumshus som en kan finna i böcker. Det ställe som uppstår tillsynes ur intet när omvärlden trycker på, och som låter en bli omsvept, omhuldad, av orden. Jag upplever stycket som ett huvudet på spiken, en stark förmedling av känslan när man i sökandet efter något (vad detta något än är) finner tidsfrist, liksom en kan göra i böcker.

Det finns så oerhört många beröringsområden i den här dikten jag vill skriva om - berätta och diskutera. I ett försök att vara någorlunda koncis vill jag idag dock endast be er att ta denna fantastiska mening i beaktning.

 
 
0 kommentarer

jag ska berätta om min farfar

Jag ska berätta för er om min farfar. Han, i det röda huset på landet, där myggorna biter en prickig om sommaren och där vildhallon växer längs med vägkanten. Han, i det röda huset på landet, där vinden tar tag om den stora lönnen och får det att susa i trädtopparna.

Min farfar. Han, i köket, vid vedspisen och jag, 3 år 5 år 8 år 12 år 17 år i kökssoffan. Hjälpandes med korsord, lyssnades på gamla minnen. Innifrån sovrummet hörs den uppvridna klockans jämna tickanden. På hela timmar slår den dånande slag. Den har mätt tiden så länge jag kan minnas. Farfar läser läsar-skämt från tidningen. Jag skrattar. Han frågar vad för bok jag läser. Jag berättar.

Alla minnen jag har från detta barndoms andrumshus, är tack vare min farfar. Och jag slås av, hur det kanske inte alls är sovrumsklockan som mäter upp tiden, utan han. Hur minnen inte är förankrade i tid, utan i en person. Hur Murakamis nyckelfågel, den som vrider upp världen, är min farfar.

Jag slås av hur mycket han skulle kunna berätta. Om det röda huset på landet, där han också växte upp, och där någon annan vred upp världen för honom.

 
0 kommentarer