rainer maria rilke

 
 
Go into yourself. Find out the reason that commands you to write; see whether it has spread its roots into the very depths of your heart; confess to yourself whether you would have to die if you were forbidden to write. This most of all: ask yourself in the most silent hour of the night: must I write? 

Denna fråga, detta djupaste av ultimatum, ställer Rainer Maria Rilke sin vän Franz Xaver Kappus i ett brev skrivet den 17 februari 1903. Breven de utväxlade, hela nio styck, finns samlade i boken Letters To a Young Poet. Det Rilke berättar om tror jag är något många som skriver ställs inför, åtminstone förr eller senare. Det vägskäl, där en del av jaget avgörs. Must I write?  
 
Svaret ringer inom mig. Ja. Det måste jag. Om mitt skrivande, eller skrivande generellt, sedan nödvändigtvis måste följa de konventioner Rilke förespråkar - build your life in accordance to this necessity, your whole life - är diskuterbart. Men uppmaningen klingar av sanning, en sanning som ber mig att bejaka hur skrivandet är, och fortsatt ska vara, en del av mitt liv. 
 
Jag behöver berätta. Det är en nödvändighet. Jag behöver berätta för mig själv, skriva ner ord för att få rätsida, för att ordna upp, ge perspektiv och insikter. Jag vill berätta för andra, dokumentera betraktelser och skeenden, i någon slags föhoppning om att kunna göra annorlunda, förändra. Framförallt, och kanske viktigast, vill jag inte låta mitt skrivande begränsas av så klassiska men som prestationsångest. "Skriv förbehållslöst", uppmanade en lärare mig för inte så länge sedan. Skriva förbehållslöst, det är vad jag vill göra. 
3 kommentarer