tiden går aldrig tillbaka

 
 
 
Det är något med världen idag.
 
Om det beror på att det är nästan-sommar ute trots september, eller att jag känner mig mer påväg än någonsin men inte vet vart, vet jag inte. Men morgonen började så besynnerligt, med en 10-minuters dröm. En timma senare gick jag på bussen och blev stoppad av chauffören, en äldre man kanske gubbe med snällt ansikte. Han knackade mig mjukt på axeln, "du får inte dricka kaffe på bussen, ingen dryck", sa han medan jag tog ut ena hörluren ur örat, pausade musiken. Jag frågade om jag skulle stiga av bussen och slänga muggen, han sa nej. Sedan började han prata, berättade att morgonkaffet var hans bästa stund på dagen, att sätta sig ner med en kopp kaffe och en macka, innan jobbdagen började. "Min pappa brukade alltid tjata på oss barn att äta frukost. Det måste man för att starta dagen", sa han med ett vemodigt leende, tillade sedan
 
"tiden går aldrig tillbaka",
 
och jag tänkte, nej, den gör aldrig det, hur mycket jag än spolar. "Ta hand om dina föräldrar, om din pappa. Det märker man när man själv blir förälder, att ens föräldrar är de enda man kan lita på". Han berättade om sina barn, om en son och en dotter. Vad de gjort innan, vad de gjorde nu. Var två människor jag aldrig träffat hamnat i livet. Han frågade vilken skola jag går på, vad jag vill göra sedan. "Läsa juridik", svarade jag och han gav mig tummen upp, vände milda ögon mot mig och sa "jag håller tummen för dig",
 
"ni unga är vår framtid". 
 
Steg av bussen, ut i ett disigt höstljus. En känsla av tillförsikt. 
1 kommentar
Ellen Lindberg

Alltså, detta inlägg <3<3 på så många sätt!!

Svar: Men tack du!<33
Johanna Andersson