någonstans, annanstans

Som liten brukade pappa ta med mig till stadsbiblioteket. Där, bland bokhyllor som tycktes omringa mig med sin storhet, strövade jag längs korridorerna av böcker, drog med fingrarna över ryggarna på dem. De lockade på mig, med vackra omslag och titlar som utlovade spänning, kärlek och äventyr. Det var på stadsbiblioteket, i djungeln av alla tusentals berättelser, som jag – liksom många andra före mig - gick förlorad, uppslukad av tanken på en annan värld.

Böcker har, sedan dess, alltid lockat mig. Det finns något så utsökt i att tillåta sig själv att bli bortförd av orden, att låta dem ta med en till ett annanstans. En plats där tid och rum upphör att existera. Och det enda som finns är du, karaktärerna och berättelsen. Ett någonstans, där känslor, tankar och idéer kan få fritt spelrum.

Det jag finner i böcker, finner andra i musik, foto, måleri eller dans. Oavsett mediet, är nog just det gemensamt för de allra flesta människor – att vi behöver det kreativa för att kommunicera med oss själva. Att vi behöver fantasin, det gränslösa landet, för att må bra och utvecklas.

Det vemodiga i att växa upp, är att vi ofta är så ivriga att komma bort från barndomens rultande och bli självständiga, att vi tappar bort det kreativa. Vi förlorar fantasin. Flickan som försvann in i böckernas djungel återfanns, och kom hem. Precis som barnen i Narnia – de återvänder. Jag tror bestämt på betydelsen av kreativitet, och det viktiga i att hålla kvar vid drömmarna. Att växa upp, ta ansvar och bli självständig – javisst, men att samtidigt fortsätta våga. Fortsätta drömma. Fortsätta utvecklas.

 

[En liten kommentar: denna krönika publicerades även i Jönköpings-Posten igår, 16/3-2016. Dessvärre överskrider den min självutnämnda ordgräns på 200 ord. Men! till mitt försvar ville jag dela med mig av texten.] 

2 kommentarer
Tilda Barkselius

Så fin text, grymt snyggt skriven!

Svar: Men åhh tack!!
Johanna Andersson

ISA

kan det inte vara så att folk blir så rädda att göra "fel" eller "pinsamma" saker att man inte vågar lyssna på sin kreativitet och skapa fritt? Tycker jag upplever mig själv som lite hämmad iaf, vilket man inte var som kiddo.

Svar: Jo, det håller jag med om. Det är väl det som utmärker barnet, att man som liten är så orädd för att uttrycka sin fantasi. Men tänker att det är det man får öva på att tillåta sig själv, att ge utlopp för det kreativa!
Johanna Andersson